Jaahapp då va man uppe ur hålet som en liten vit kanin... har varit hemma själv idag med Charlie, tja förutom besök från två vänner o mamma, därimellan satt jag o gick igenom massa gamla bilder o videor, jag kom som vanligt inte fram till något nytt, VA FAAN jag kan inte sluta glo på tvn, det handlar om en pundare som inte va d från början utan bara felanklagad o inslängd i finkan sen kom ut fick stålar sen sköt hans son en annan sen började han knarka sen sköt sonen sig själv sen dog han slutligen sj 52 år gammal på sin sons födelsedag TRAGISKT... något som mer är tragiskt är att jag känner mig fet som en gris men nu ska ja hmm kanske dricka lita av vinet min (älskade) pojkvän köpte som smakade skit men men :)

peww... jag är.... utmattad psykiskt i spiralen ner... när vänder det? när börjar den snurra åt andra hållet? va vinden så stark? Jag borde vara van, eller vant mig, och jag vet att jag tänker så varenda gång jag känner så här, men det gör man nog aldrig... Fast vem vill vara van vid att må dåligt? Det kanske inte funkar så? jag känner mig som en dålig människa för jag mår som jag gör? Ännu värre nu när ja kollar på min bebis o tänker: har jag skapat något som ska må som jag? ska hennes liv åka upponer? ska hon ligga gråtandes i sin tonårssäng i total ångest utan o veta varför? Jag kommer aldrig kunna ge henne svaren men jag kan förstå men inte hjälpa henne? Jag kommer aldrig förlåta mig själv då! jag är rädd att hon ammar in mitt psyke o jag gråter inombords när ja ser på henne.... men just idag är jag stark!